Kvinna inför rätta av Louise Dougthy

Yvonne Carmichael är 52 år och framgångsrik forskare. Hon har en äkta man som älskar henne, ett vackert hem och två vuxna barn. En dag när hon varit och hållit en föreläsning för ett parlamentariskt utskott träffar hon en okänd man. Hon drabbas av en plötslig stark åtrå och efter en stund har hon passionerat sex med honom i en undanskymd del av byggnaden. De inleder ett förhållande som frigör krafter hon inte kan styra. Dessa krafter leder henne och hennes älskare till en mordrättegång.
I boken berättar hon växelvis om rättegången och växelvis om händelserna som föregick rättegången.
Under rättegången klarläggs vad som hänt efterhand när vittnen kallas in och advokaterna ställer sina frågor och hela tiden tror vi att vi förstått vad som hänt, men hela tiden blir vi blåsta. Yvonne är en mycket opålitlig berättare och vad som egentligen hände kan vi bara ana. Hur hennes liv gestaltar sig i framtiden är också mycket osäkert.
Boken är spännande, men man måste läsa uppmärksamt för att inte missa alla tvivel på Yvonnes sanningsenlighet. I början är det lätt att känna sympati för henne, men efterhand undrar man om hon inte är en person med förmåga att lätt växla mellan olika personligheter utan att känna samvetskval.

Mitt liv som låntagare

Nästa vecka har jag varit låntagare på ett bibliotek i 60 år. Veckan jag fyllde 8 år besökte jag ett bibliotek för första gången. Det var min elaka småskolefröken som släpade dit oss alla snoriga struliga grabbar. Jag hade haft lite svårt att lära mig läsa på egen hand. Många vuxna i min omgivning berättade fantastiska historier och jämfört med deras mustiga historier tedde sig Första Läseboken totalt ointressant. "Mor ror och far är en orm" var helt obegripligt varför någon ville läsa. För att göra min farmor glad lärde jag mig iallafall att läsa någorlunda. Denna första dag på biblioteket hade jag den stora lyckan att träffa en bibliotekarie som talade till oss barn som vi var tänkande människor och individer. Inget fånigt leende inget småbarns joller eller flamsande utan någon som tog mina brådmogna frågor på allvar. Sedan dess har jag haft en stor respekt för bibliotekarie yrket. Denna första dag lånade jag två böcker. Jag lämnade tillbaka dem samma vecka och lånade två nya och så har det fortsatt i 60 år. Här nedan finns en bild på mitt senaste lån.

Paradisbaden av Akli Tadjer

De senaste veckorna har jag läst flera franska feelgood romaner. Det franska klassamhället finns hela tiden närvarande. Hudfärg, utbildning, familj, ålder, kön och yrke skapar svåröverkomliga barriärer. När den välutbildade rike äldre mannen räddar kvinnan med låg status och yrken som snabbköpskassörska (Det vi inte visste var lycka) eller toalettvakt (Mannen som läste högt på 06.27-tåget) måste hon egentligen vara mycket begåvad och i bakgrunden ha en respektabel familj för att ordningen inte ska rubbas.
I boken Paradisbaden av Akli Tadjer försöker författaren vända på storyn och låta Adèle - en välbärgad vit kvinna rädda en fattig blind färgad man. För att inte kontrasten ska bli så stor är hon fet och ful och ogift trots sina trettio år. Adèle driver en begravningsbyrå och vilket gör att männen drar sig undan. 
På sin trettioårsfest träffar hon Leo och blir störtförälskad. Leo är från Nordafrika och blind efter en olycka. Han jobbar på Paradisbaden, som massör och är alla kvinnors favorit. Leo blir Adèles stora kärlek och hon bestämmer att offra allt för att få ha honom kvar. Hon vill ge honom synen tillbaka och lyckas tigga ihop tillräckligt med pengar för att han ska kunna opereras i USA. Slutet ska inte avslöjas här, men är alldeles för förutsägbart för att göra berättelsen intressant. 
Jag tyckte boken var ganska tråkig. Varken personer eller handling engagerade mig. Det mest intressanta i boken var maktrelationen mellan Adèle och Leo. Kan verkligen en så skev maktrelation fungera?