Paradisbaden av Akli Tadjer

De senaste veckorna har jag läst flera franska feelgood romaner. Det franska klassamhället finns hela tiden närvarande. Hudfärg, utbildning, familj, ålder, kön och yrke skapar svåröverkomliga barriärer. När den välutbildade rike äldre mannen räddar kvinnan med låg status och yrken som snabbköpskassörska (Det vi inte visste var lycka) eller toalettvakt (Mannen som läste högt på 06.27-tåget) måste hon egentligen vara mycket begåvad och i bakgrunden ha en respektabel familj för att ordningen inte ska rubbas.
I boken Paradisbaden av Akli Tadjer försöker författaren vända på storyn och låta Adèle - en välbärgad vit kvinna rädda en fattig blind färgad man. För att inte kontrasten ska bli så stor är hon fet och ful och ogift trots sina trettio år. Adèle driver en begravningsbyrå och vilket gör att männen drar sig undan. 
På sin trettioårsfest träffar hon Leo och blir störtförälskad. Leo är från Nordafrika och blind efter en olycka. Han jobbar på Paradisbaden, som massör och är alla kvinnors favorit. Leo blir Adèles stora kärlek och hon bestämmer att offra allt för att få ha honom kvar. Hon vill ge honom synen tillbaka och lyckas tigga ihop tillräckligt med pengar för att han ska kunna opereras i USA. Slutet ska inte avslöjas här, men är alldeles för förutsägbart för att göra berättelsen intressant. 
Jag tyckte boken var ganska tråkig. Varken personer eller handling engagerade mig. Det mest intressanta i boken var maktrelationen mellan Adèle och Leo. Kan verkligen en så skev maktrelation fungera?