Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser

Håkan Nessers böcker har sålt i över 20 miljoner exemplar världen över och blivit översatta till ett trettiotal språk. Han har skrivit tio kriminalromaner om van Veeteren och sex om kommissarie Gunnar Barbarotti.

I boken "De vänsterhäntas förening" möts de båda och deras likheter blir uppenbara Båda är erfarna poliser luttrade av yrkets jävligheter, men de har inte tappat bort sin humor och medmänsklighet. De har också en partner att dela sina erfarenheter med. Van Veeteren har sin fru och Barbarotti har sin älskade Eva Backman. 

Det är långsamma spänningsromaner och trots alla hemskheter är de förunderligt trivsamma. Gunnar Barbarotti verkar leta efter ledtrådar lite planlöst, men han gör det på sitt eget sätt och med hjälp av Eva Backman och Vår Herre lyckas han ofta. Dialogen mellan Barbarotti och Backman är den, som för handlingen framåt. Det är ett speciellt nesserskt språk i dialogen och om man inte gillar det går det inte att uppskatta böckerna.

Den har aktuella boken handlar om busschaufför, Albin Runge, som har varit med om en tragisk olycka för fem år sedan med många inblandade. Han är frikänd från brott, men 2012 kommer han till polisen med brev som han fått långt efteråt. I dessa tycks någon eller några hota honom till livet. Runge ger ett mycket sorgset intryck och medger själv att han borde dö.

Breven blir alltmer precisa. Till slut går polisen med på att ordna skydd åt Runge och hans fru. De medverkar emellertid inte som man tänkt. Och så uppstår mordgåtan.

Fallet läggs dock ner efter en tid i brist på bevis. På hösten 2018 tar paret Barbarotti-Backman tjänstledigt. Hon behöver vila och komma över en allvarlig händelse på jobbet. De får låna ett hus på norra Gotland av en kollega. Där blir det trivsamt värre. Med vinden vinande utanför tänds brasan. En flaska rödvin öppnas. Men de får annat att sysselsätta sig med än goda middagar och långa cykelturer. En observation på plats får dem att återuppta fallet Albin Runge, denna gång som privatdetektiver.

Handlingen är inte helt realistisk och Nesser handskas vårdslöst med kronologin,men det blir ändå en fin läsupplevelse. Nesser gör mig sällan besviken undantaget "Elva dagar i Berlin", som är ett ordentligt magplask.