Den första frosten av Anna Kuru

 

Den första frosten av Anna Kuru är första delen av en spänningsserie som utspelar sig i Kiruna och skogarna utanför. Huvudpersonen i boken heter Allis och jobbar på en bilverkstad inne i stan. Det är en mansdominerad arbetsplats där man ser ner på kvinnor. Författaren är väldigt bra på att beskriva stämmningar genom små detaljer och antydningar.

När en av Allis arbetskamrater dör under en bil och omkommer tar Allis mycket illa vid sig och bestämmer sig för att tillbringa sommaren uppe i fjällvärlden. Där möter hon en vandrare från Helsingfors och en rastlös rotlös man från trakten och en katt.

Det är en mycket spännande psykologisk roman där författaren bygger upp kusliga stämmningar med hjälp av naturen och hela tiden får jag som läsare bilder i huvudet genom att mycket finns mellan raderna. 

Tack och lov finns det två delar till i serien. En av de mest begåvade författarna jag läst på länge.

Kan man läsa deckare med gott samvete?

 Så här skriver Lotta Olsson i DN

Vad ska man skriva deckare om? En läsare påpekade för mig att kvinnomisshandel inte bör utnyttjas som ämne för underhållning, det är ju betydligt allvarligare än så.

Vilket fick mig att fundera. En sekund tyckte jag att läsaren hade rätt. Usch, man ska verkligen inte göra hemska saker till spännande bladvändare. Men sen insåg jag att det finns många i den samtida deckarutgivningen som tar upp ämnet, just för att kunna beskriva det så att läsaren på allvar förstår hur fruktansvärt det är. Då är underhållningen perfekt, som en motor som drar med sig läsaren till större förståelse.

Och sen är det ju lite värre med mord, om man nu ska tala om vad underhållning får innehålla. Det är ju det vanligaste inslaget i deckare, och ska vi undvika dem så ryker ju inte bara deckarna utan hela världslitteraturen. Huvudena rullar som krocketklot i Shakespeares ”Macbeth” och vi ska inte tala om hur folk blir mördade till höger och vänster i de grekiska tragedierna.

I vår tid är mord, kvinnomisshandel, politik, historiska skändligheter och andra samtidsproblem de viktigaste ingredienserna i deckarna. Och deckarna är populär underhållning. Är det fel?

Jag tror ju att det är tvärtom: deckarna behandlar de svåra problemen på ett sätt som är så underhållande att läsarna utan att tänka på det bibringas en moralisk diskussion.

Deckarna står för såväl rättsuppfattning som moraliska förhållningssätt, och mycket ofta rör de sig i kanten av våra egna grumliga idéer. Vi kan tycka att vissa brottslingar förtjänar hårdare straff, men många deckare lyfter fram hur illa det går när någon anser sig kunna skipa rätt utanför lagens gränser.

Mest av allt är deckaren en underhållande tankelek, där läsaren får pröva olika moraliska förhållningssätt. Skickliga författare lurar gärna med sig läsaren i en uppslukande berättelse, bara för att visa hur snett det kan gå om man låter sig styras av känslor.

Så ja: det finns något viktigt i att våld mot kvinnor ska skildras i deckarna. Det handlar om att dra fram sånt i ljuset som det tidigare har tigits om. Och det har oftast varit kvinnornas skador som tigits ihjäl.

Akamella-andarnas rike av Lowe Aspviken

 Den här berättelsen utspelar sig under första världskriget. Det är fattigt och ont om mat. I Stockholm bor en familj där föräldrarna är från Tornedalen. De berättar ofta för barnen om alla övernaturliga varelser, som finns i deras hemtrakter. Georg som är 13 år och äldst måste sluta skolan och följa med sin pappa som eldare på tåget mot Tornedalen. 

Det inträffar en olycka och Georg dör, men man hittar aldrig hans döda kropp.Hans syster Gustava som är 11 år tror att han lever och

beslutar sig för att försöka leta upp honom.

Hon tar jobb som springpojke på tåget. Snart märker hon att någon försöker stoppa henne. Sagorna om de övernaturliga varelserna verkar vara sanna.

För att rädda sin storebror måste hon bege sig till andarnas rike och bekämpa ondskan.

Det är en spännande bok som handlar mycket om syskonkärlek och om alla sagor och berättelser från Tornedalen.

En ung naturälskares dagbok av Dara Mcanulty

 

Den här boken borde läsas av alla som träffar unga autister i sin vardag.Det är en fantastisk beskrivning av hur en autist måste jobba för att klara av sin vardag med alla intryck utifrån och hur viktig en trygg stödjande familj är. Alla i Daras familj utom pappan är autister. De upplever allt väldigt intensivt och framför allt det som händer i naturen. Mamman är centralpunkten i familjen och gör allt hon kan för att förbereda barnen för framtiden och få dem att känna sig trygga. Nu när Dara blvit kändis skyddar hon honom för att bli helt uppäten av medierna.

Det som gör Daras dagbok så spännande är hans inlevelse och känslighet för alla upplevelser av naturen och landskapet. Dara bor i Nordirland och i hans familj talar man iriska och alla barnen har iriska namn. Den irländska historien är hela tiden levande i landskapet på ett helt annat sätt än i Sverige. Överallt finns det gamla historier och sånger.

Den färglöse herr Tazaki av Haruki Murakami

 

Tillsammans med fyra vänner, två pojkar och två flickor, ingår Tsukuru Tazaki i en grupp som bestämt sig för att vara nära vänner livet ut. Men när han kommer hem från universitetet en dag blir han varse att han inte längre är välkommen i gruppen. Något har förändrats i grunden men ingen vill eller kan berätta vad som har hänt.

Uteslutningen blir ett trauma som följer honom genom livet. När han flera år senare möter Sara och förälskar sig i henne berättar han om sveket och hur det alltid plågat honom. Hon uppmanar honom att söka upp vännerna från skoltiden för att ta reda på vad som faktiskt hände den gången.

Han lyder hennes råd men ju mer han får reda på, desto mörkare blir sanningen om gruppens intensiva jakt på den perfekta vänskapen. Frågan är om Tsukurus uppgörelse blir något han ångrar eller något som leder till att han äntligen kan lägga det förflutna bakom sig. Kan kärleken verkligen besegra ensamheten? Hur nära kan man komma en annan människa? Kan man faktiskt tvinga sig att glömma obehagliga saker.

Murakami berättar om hur det förflutna påverkar ens samtid och hur viktigt det är att försöka gå vidare. Såväl relationerna till vännerna från gymnasietiden, till andra vänner han haft och till Sara formar Tsukuru och visar att den klassiska dikttiteln “No man is an Island” verkligen stämmer. Vi formar vårt liv i relation till andra, men det är först när vi verkligen försöker acceptera oss själva som vi kan leva på riktigt.

Det jag uppskattar mest hos Haruki Murakami är kanske hans poetiska och vackra språk. I Den färglöse herr Tazaki håller han dessutom igen på den magiska realismen, även om den finns där och det är bra. Murakami brukar få kritik för sina stereotypa könsroller och sina beskrivningar av kvinnor som sexobjekt, men även den delen är ganska nedtonad. Visst finns det en och annan bröstvårtebeskrivning, men det är faktiskt inget som stör utan visar mest hur tafatt Tsukuru är.

Morden i Fleat House av Lucinda Riley

 Lucinda Riley, som avled i cancer 2021, är mest känd för sin bokserie om "De sju systrarna". Manuset till boken "Morden i Fleat House" skrevs för 20 år sedan och är nu sammanställt av hennes son. Det är hennes enda kriminalroman.

När en elev hittas död i Fleat House på St Stephen"s - en avlägset belägen internatskola i Norfolk - vill rektorn avfärda det inträffade som en olycka. Men polisen kan inte utesluta att det rör sig om ett brott och den ambitiösa kriminalinspektören Jazmine "Jazz" Hunter får utredningen på sitt bord. Det visar sig att omständigheterna kring elevens tragiska död är minst sagt mystiska. Men de anställda på skolan sluter leden och Jazz inser snart att hon har hamnat i sitt livs mest utmanande mordutredning. På Fleat House skyddas hemligheter som är mörkare än hon någonsin kunnat föreställa sig ...

Verkligheten av John Ajvide Lindqvist

 

Med "Verkligheten" slår John Ajvide Lindqvist till med något för honom så ovanligt som en tunn roman, drygt 150 sidor. Men på de sidorna hinner han belysa mycket av samtiden.

 I centrum står Heidi Hallberg, hon är stjärna i den populära realityshowen Hemma med Hallbergs och hon och hennes familj lever under ständig kamerabevakning. Men så en dag börjar glipor och hack uppstå i verklighetens väv. Det första tecknet är en döende fluga på ett fönsterbräde som Heidi lägger märke till. Den ligger på rygg och trevar med sina ben i luften. I nästa ögonblick är den försvunnen.

 I takt med att dagen fortskrider ställer sig Heidi alltmer tvivlande till sitt eget livs realism. Hennes hand åker rakt igenom en solid dörr, trappsteg ändrar höjd. Vad är sant? Är hennes make och barn ens hennes? Är hela hennes reality i själva verket en simulering? Man kan se det som att "Verkligheten" är skräckversionen av alla serier som dagligen strömmar över våra skärmar. En bläcksvart komisk uppgörelse med samtidens version av realism. 

Vad gör det med en människa och en familj att ständigt uppträda snarare än att leva? "Jag ser på mig själv mer som ett koncept än en person" säger Heidi Ajvide Lindqvist är bra på att skapa världar som bara nästan känns igen, i det här fallet tv-konceptet som gett oss Keeping up with the Kardashians och Wahlgrens värld och låta det spilla över i något annat, som karaktärerna inte har kontroll över..