Tillsammans med fyra vänner, två pojkar och två flickor, ingår Tsukuru Tazaki i en grupp som bestämt sig för att vara nära vänner livet ut. Men när han kommer hem från universitetet en dag blir han varse att han inte längre är välkommen i gruppen. Något har förändrats i grunden men ingen vill eller kan berätta vad som har hänt.
Uteslutningen blir ett trauma som följer honom genom livet. När han flera år senare möter Sara och förälskar sig i henne berättar han om sveket och hur det alltid plågat honom. Hon uppmanar honom att söka upp vännerna från skoltiden för att ta reda på vad som faktiskt hände den gången.
Han lyder hennes råd men ju mer han får reda på, desto mörkare blir sanningen om gruppens intensiva jakt på den perfekta vänskapen. Frågan är om Tsukurus uppgörelse blir något han ångrar eller något som leder till att han äntligen kan lägga det förflutna bakom sig. Kan kärleken verkligen besegra ensamheten? Hur nära kan man komma en annan människa? Kan man faktiskt tvinga sig att glömma obehagliga saker.
Murakami berättar om hur det förflutna påverkar ens samtid och hur viktigt det är att försöka gå vidare. Såväl relationerna till vännerna från gymnasietiden, till andra vänner han haft och till Sara formar Tsukuru och visar att den klassiska dikttiteln “No man is an Island” verkligen stämmer. Vi formar vårt liv i relation till andra, men det är först när vi verkligen försöker acceptera oss själva som vi kan leva på riktigt.
Det jag uppskattar mest hos Haruki Murakami är kanske hans poetiska och vackra språk. I Den färglöse herr Tazaki håller han dessutom igen på den magiska realismen, även om den finns där och det är bra. Murakami brukar få kritik för sina stereotypa könsroller och sina beskrivningar av kvinnor som sexobjekt, men även den delen är ganska nedtonad. Visst finns det en och annan bröstvårtebeskrivning, men det är faktiskt inget som stör utan visar mest hur tafatt Tsukuru är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar