Elise bokförslag januari 2025

 Koka björn

av Mikael Niemi

 Recension från Aftonbladet

Prosten Lars Levi Læstadius (1800–1861) blev avmålad några gånger under sin livstid, men fotograferad blev han aldrig.

Trodde man, ända tills en glasplåt föreställande Læstadius sensationellt nog återfanns under renoveringen av Pajala prästgård 2016.

Plåten, en så kallad daguerreotyp, dyker upp i Mikael Niemis nya roman ”Koka björn” som ståtar med den kända väckelsepredikanten i centrum. Här har han dock blivit en norrön kusin till Sherlock Holmes, sotande nubbe-glas efter fingeravtryck och blaskande med berlinerblått för att se om där finns spår av cyanid. En vallpiga har försvunnit i de djupa skogarna kring byn Kengis där berättelsen utspelar sig, och enligt traktens dumdryga fyllo till länsman, Brahe, är det en slagbjörn som varit i farten. Somliga detaljer kring försvinnandet pekar dock i en annan riktning.

I rollen som betraktare och doktor Watson ser vi den utblottade samepojken Jussi som Læstadius tagit under sina vingars beskydd, i hopp om att han en dag ska bli predikant och på så vis bidra till väckelsen. Prosten lär Jussi läsa och skriva, och med tiden utvecklas han till en fullfjädrad protokollförare och samtalspartner under spaningsutflykterna: ”Notera formen, Jussi, dropparna har stänkt. Alltså måste de ha fallit från en viss höjd. På tygets insida är dropparna svagare och utsmetade, blodet har alltså inte helt trängt igenom tyget. Vad säger det oss?”

Intrigen är klassiskt deckaraktig men inte oäven. En kärlekshistoria tillför energi och läsarens egna misstankar slungas lurigt åt fanders. Men ”Koka björn” är samtidigt en berättelse om att ljuda och skriva sig fram i världen, om den makt som tillkommer den som vet att kalla tingen vid deras rätta namn. ”Är man nedskriven kan man aldrig glömmas”, menar Jussi, med prostens kyrkbok i åtanke.

Temat välver sig som en himmel över den botaniskt intresserade prosten och Jussi där de söker sig fram genom terrängen i jakt på någon särskild sorts orkidé, och ger ett vackert skimmer åt deras vänskap: ”En stund satt vi i ro medan prosten tände sin pipa. Röken doftade sött och gott och skingrade de hästbromsar som drogs till våra blottade nackar.”

För min del hade mästaren och hans proselyt gärna fått sitta kvar där i fjällsluttningen boken ut, men romanmaskineriet ska förstås ha sitt. Prosten måste upp i predikstolen och bipersonerna fösas ut på kyrkbacken, som en skock får.

Det är inte utan att man ibland tycker sig höra Niemi sucka över skildringens nödiga transportsträckor, innan han äntligen får blomma ut i en vidunderlig skildring av hur det exempelvis kan kännas att äta kokt potatis med smör för första gången.

Det är över huvudtaget en av Niemis största tillgångar som författare, att han bakom varje krök lyckas duka fram just det som jag (och förmodligen varenda jävel) blir lycklig av att få läsa just då.

Det är nästan lite kusligt, men det får mig också att känna mig utvald som läsare.

 

Thérèse Raquin

av Emile Zola

 

Recension från Boksidan.se

 Micke

2005-08-19 21:23

Suggestiv och otäck är det första jag tänker när jag skall skriva den här recensionen. Och strålande! Den unge Thérèse gifter sig med sin kusin Camille, och tvingas flytta till storstaden, Paris. Olycklig och trött på livet hankar hon sig fram utan några ljusglimtar i tillvaron. Men så en dag… Hennes man återvänder hem från arbetet med en gammal skolkamrat, Laurent, vilken dras till den melankoliske Thérèse trots att hennes utseende inte är till hennes fördel. Kärleken gryr dem emellan, förälskelsen etsar dem båda samman, men problemen hopar sig, hur skall de kunna träffas, var skall de träffas? Mörka planer börjar smidas, är lösningen kanske att taga Camille av daga? Om de så skulle agera, skulle de för alltid kunna leva tillsammans utan att vare sig smyga eller dölja de svallande känslorna.

Självklart blir det inte som de tänkt sig. När väl Camille, som efter en dramatisk ”olycka” drunknat, är borta från deras tillvaro slutar de båda kärlekskranka individerna att umgås, för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet. Men när de senare börjar att träffas, märker de att någonting är står dem emellan, eller varför inte säga någon…

Som jag ovan nämnt, suggestiv och otäck är två ord som på ett flagrant sätt illustrerar denna romans innehåll. Stundtals blev jag nästan rädd då Zola utan några dubier likt en ciceron leder oss fram till det essentiella i människans innersta, där ondska, hat och egenkärlek dväljs, och som en äkta naturalist väjer Zola inte för något, allt beskrivs utan eufemismer. Jag kan tänka mig att denna roman, som förövrigt var Zolas debut, skapade ett ramaskri 1860-talets Europa.

 

 

 

 

 

Madame Bovary

av Gustave Flaubert

Om den ständiga jakten på det perfekta livet är ett utmärkande drag för vår samtid, är Emma Bovary det perfekta barnet av vår tid. Att läsa Flauberts mästerverk Madame Bovary på det viset är inte en orättvis anakronism; den gamla sanningen om att goda romaner alltid har något att säga människor i alla tider räcker inte som förklaring heller. Det är mer specifikt än så: Emma är fullständigt igenkännbar 150 år efter sin tillblivelse. 

 Denna franska romanhjältinna från mitten av 1800-talet som jagar efter ett bättre liv – passion, flärd, pengar, den riktiga kärleken – på samma fåfänga sätt som Don Quijote efter sina väderkvarnar skulle kunna vara du eller jag.

Eller, om man hellre vill hålla sig till romanen och inte till människorna i eller utanför den, som Julian Barnes skriver i sin essä ”Translating Madame Bovary” – ”it is also the first great shopping-and-fucking novel”.

 

Det har varit en mer eller mindre allmän uppfattning ända sen boken kom ut 1857 att Emma Bovarys fall och död genom självmord beror på att hon har förläst sig på orealistiska romaner och fastnat i drömmen om en fantasivärld som har mycket lite att göra med den verklighet hon lever i.

I sitt förord till Anders Bodegårds nyöversättning av romanen presenterar Sara Danius en något annorlunda teori: att Emma tar sitt liv på grund av pengar. Hennes utsvävande livsstil och utomäktenskapliga affärer har satt henne i skuld upp över öronen, och när den ekonomiska situationen blir ohållbar och hotar stjälpa både hennes, makens och dotterns liv fullständigt gör desperationen att hon inte ser någon annan utväg.

Det är förstås sant i en mening, men det är inte pengar som driver henne dit i första hand.

Pengarna är symptomet men inte sjukdomen; pengarna är det som högst konkret och brutalt slutgiltigt bevisar att verkligheten tränger ut fantasin.

Emma Bovary får slut på drömmar.

På många sätt är hon en begriplig karaktär; äktenskapet med läkaren Charles blir inte vad hon tänkt sig, spänningen avtar så snart de knutit hymens band. Sysslolösheten plågar henne, moderskapet är inte särskilt förenligt med hennes natur. De är inte direkt fattiga, men långt ifrån kapabla att leva det flärdfulla liv Emma drömmer om. Det liv hon önskar sig istället för det hon har är ett annat – både ur köns- och klassperspektiv. Driften att skapa sig mer lycka, såväl ekonomisk som känslomässig, är helt och hållet förståelig. Ändå är Emma Bovary en av litteraturhistoriens mest outhärdliga karaktärer.

Hur mycket jag än vill omfamna hennes längtan efter en annan identitet, den som gör skillnad för henne både som kvinna och klassmässigt, går det inte. När en människa jagar en dröm som inte finns i verkligheten, går det åt helvete – och på vägen dit blir hon odräglig. För en människa som blint rusar mot den horisont som aldrig kan nås försummar saker på vägen; i Emmas fall maken, dottern och ekonomin – och sin egen existens.

Madame Bovary orsakade moralpanik när den kom ut, vilket är helt följdriktigt. En kvinna som sätter sin egen drömda lycka före allt annat, som bryter mot äktenskapets regler och moderskapets plikter var naturligtvis tabu då, liksom det faktum att Flaubert nöjde sig med att gestalta istället för att fördöma henne.

Men moraliskt sett, måhända beroende på läsarens egen moral, är Emma ungefär lika upprörande idag som på 1800-talet. Inte därför att hon är en kvinna som har utomäktenskapliga affärer, inte därför att hon är en person som inte har vett att hålla sig till sin plats i klasshierarkin – utan därför att hon är en människa som sätter sin egen imaginära lycka framför alla andras.

Emma Bovary ”vill bli genom att äga ting – det inre antas komma av det yttre”, skriver Nina Björk i sin essä ”Emma Bovarys läsning” i boken Sireners sång – tankar kring modernitet och kön, och fortsätter med att förklara att det är Emmas avsaknad av ett ”eget och äkta jag” som orsakar hennes fall.

Det är i linje med de tankar som Björk presenterar i Lyckliga i alla sina dagar, om hur människan i den kapitalistiska och konsumistiska logiken förväntas skapa lycka och identitet genom att köpa sig den; genom att ständigt byta ut det som känns gammalt eller inte helt tillfredsställande mot något nytt, potentiellt bättre.

Men Björk har också en poäng i att Flaubert egentligen inte erbjuder sin huvudperson några alternativ – Emma Bovary är fast i hans drömfångare, oförmögen att göra de val som läsaren frustrerat önskar att hon skulle inse finns där framför näsan på henne.

Eftersom Emma är en fiktiv person och inte en verklig är hennes gränslöshet också romanens, och det tjänar väldigt lite till att slösa energi på att uppröras av hennes handlingar och val.

Vad som däremot borde uppröra och förbrylla oss är varför vi lever i en tid där det förväntas av oss alla att vi ska vara precis som hon.

 

Systerklockorna

av Lars Mytting

 

Recension från Månadens bok

Nyåret 1880 blåser förändringens vindar in över Gudbrandsdalen!

Två sägenomspunna kyrkklockor. En egensinnig ung kvinna. En ny präst. Ett varsel. En främling med storslagna planer. Och en omöjlig kärlek …

Nyårsdagen 1880. Den mäktiga klangen från kyrkklockorna, som kallas systerklockorna enligt en gammal släktsägen, dånar över den gnistrande vackra, snöhöljda byn i Gudbrandsdalen. Den unga, egensinniga Astrid, som är på väg till nyårsmässan i sällskap med Klara, gården Heknes gamla, utfattiga inhysing, drar vadmalssjalen tätare om sig. Det är bitande kallt och bland dem som skyndar förbi snappar Astrid upp att temperaturen ligger på minus fyrtio grader.

Väl innanför stavkyrkans snidade träport upptäcker Astrid att bara de kallaste platserna finns kvar. För att stå ut med kylan drömmer hon sig  tillbaka till sommaren och till prästgården. I två år har hon haft tjänst där hos den nye prästen, Kai Schweigaard. Två års sömnad, tvätt och möbelputs, och från och med förra våren: allt starkare hjärtslag under sömnaden, tvätten och möbelputsningen. Tills hon på senhösten plötsligt blev uppsagd och måste återvända hem till gården.

Numera får Astrid bara se Schweigaard när hon lyssnar till hans schwungfyllda predikningar, så olika den gamle prästens dåsiga malande. Men inte ens Schweigaards soliga sinne lyckas hålla iskylan stången denna nyårsdag. När vinden tar i fullkomligt yr snön in i kyrkan genom tak och väggar och mässan får ett abrupt slut när den stelfrusna församlingen tvingas konstatera att gamla Klara inte bara frusit ihjäl i kyrkbänken, utan också frusit fast invid väggen.

Från den stunden förändras allt. För samtidigt som Kai Schweigaard har nya idéer för bygden är en främmande man med än mer storslagna planer på väg upp till Norge från Tyskland. Snart går den unga Astrid, den uråldriga stavkyrkan och dess båda mytomspunna silverklockor ett lika grymt som omskakande öde till mötes …