Olofs bokförslag januari 2025

Olofs bokförslag januari 2025

 

Tranorna flyger söderut

av Lisa Ridzén

 Recension från Kapprakt

Bo är åttionio år, en gång i tiden en stark man vars kropp nu successivt överger honom. Han lever rätt isolerat i det nu slitna föräldrahemmet tillsammans med älskade jämthunden Sixten. Platsen kallas Renäs som jag tror är fiktivt, hittar i alla fall inget när jag söker, men jag tror vi befinner oss ungefär där författaren själv bor, inte långt från Orrviken söder om Frösön, en och en halv mil från Östersund. Berättelsen sträcker sig från mitten av maj till mitten av oktober.

Han saknar sin fru Fredrika som på sätt och vis försvann för tre år sedan när hon måste flytta till demensboendet Brunkullagården; hon lever fortfarande men känner inte igen någon längre, kommer knappt ihåg något. Bo har en av hennes sjalar i en burk som han öppnar ibland för att kunna känna hennes doft. Men nu har fingrarna blivit så svaga att han inte klarar av att öppna burken själv, han måste be om hjälp med det liksom så mycket annat, det är svårt när man är så van att klara allt själv.

Deras son Hans hälsar på sin pappa rätt ofta, men de har ett komplicerat förhållande; i berättelsens inledning är Bo rejält förbannad på sin son, tänker göra honom arvlös sedan han sagt att de måste lämna bort Sixten, att Bo inte skulle klara av att ta hand om hunden längre. Hans har passerat sextio, lever ensam sedan hans fru Sonja lämnade honom. Deras dotter Elinor, Bos barnbarn, är vuxen sedan länge. Hon har en bra relation till sin farfar och hälsar på Bo ibland.

De tre år som gått sedan Fredrika flyttades till demensboendet har Bo hela tiden sovit på kökssoffan tillsammans med Sixten men en dag bärs den gamla soffan ut; Hans ersätter den med en sorts sjukhussäng som enligt honom ska bli bättre för både pappa och personalen. Bo protesterar ”men mina rosslande ord fäster inte i andra längre. De faller ner som döda fåglar från himlen på en plats ingen går till.”

Hemtjänstpersonalen har en stor roll i berättelsen, särskilt huvudansvariga Ingrid som Bo tycker mycket om. Hon är en av få som ofta också tar sig tid till en liten promenad med Sixten. En del andra tycker han inte alls om, en av dem kallar han för satmaran, i alla fall i tankarna. Den löpande texten är skriven ur Bos perspektiv men den kompletteras då och då av hemtjänstpersonalens anteckningar.

Bo har inte många vänner kvar i livet, en av få är Ture. De är två väldigt olika människor men har ändå varit nära vänner i väldigt många år, ända sedan Ture kom som ung tjänsteman till det sågverk där Bo arbetade. Numera ses de inte så ofta, de är bägge skröpliga, men de regelbundna telefonsamtalen är viktiga. ”Vi har ofta pratat om det här, hur vi inte vill att de ska hålla oss vid liv när vi inte har något liv kvar.”

Jag tror aldrig det uttalas i texten men Ture är uppenbart homosexuell, något som var helt oacceptabelt i deras ungdom, särskilt i norrländsk glesbygd. Då och då genom livet har han givit sig iväg på resor till andra länder men också ofta till Göteborg där han kanske har en kärlek.

Bo tänker mycket på sitt liv, på varför det gått som det gjort, på gott och ont. Tänker på föräldrarna, den hårda pappan, ”gubben”; orsaken till att han i unga år lämnade Renäs och hittade ett sågverksjobb i Hissmofors (Krokoms kommun, nordväst om Östersund). Det var också där han träffade Fredrika och genom henne kom in i en helt annan sorts familj, en släkt med många människor och stor värme. Deras första gemensamma bostad var en liten etta där. Han tänker att han gjorde fel när han bestämde att de skulle flytta till Renäs sedan han ärvt huset efter föräldrarna. De fick ett eget hus men hon förlorade så mycket av sitt liv. I demensen kan Fredrika komma ihåg en del detaljer från i unga år i Hissmofors men absolut ingenting från mer än ett halvt sekel i Renäs.

Maten smakar honom inte längre, han fryser nästan hela tiden, glömmer ofta, tvingas stå ut med blöjorna, orkar allt mindre, sover allt mer.

Matrix

av Lauren Groff

Recension av Maria Lundahl Facebook

Vilken roman! Hur ska jag fånga något så omvälvande på så få tecken?

Vi börjar från början.

Marie de France är en ung kvinna som sänds i kloster efter att ha blivit utkastad från hovet. Genom romanen får vi följa hennes resa från motvillig priorinna till allsmäktig abbedissa. Marie de France gör det nämligen till sin livsuppgift att skydda och stärka klostret med dess nunnor.

Egentligen är det en kollektivroman. Kvinnorna är många, berättelserna likaså. Det mest slående i boken är faktiskt den nästan totala avsaknaden av män.

Under de Frances ledning får nunnorna klostret att blomstra. Det är en sluten värld, där kvinnor styr och får utrymme att växa. Marie de France låter också omtolka de religiösa texterna, så att kvinnors erfarenheter sätts i fokus. Ja, till och med Maries intima relationer blir en slags motståndshandling i en värld som ofta begränsar kvinnors sexualitet och gör den underordnad männens.

Marie de France är en stark och självständig ledare, som utmanar traditionella könsroller. Groff låter oss förstå att kvinnor kan vara lika beslutsamma, strategiska och kraftfulla som män. Samtidigt är hennes ledarskap mer inkluderande än det traditionellt manligt kodade. Hon använder sin makt till att förbättra livet för alla klostrets kvinnor. Men, här finns också starka hierarkier och Marie kan vara manipulerande när hon vill. Hennes religiösa uppenbarelser blir exempelvis ett sätt att manövrera omgivningen. Det ger karaktären komplexitet och nyans.

Texten ger gott om utrymme till kvinnornas arbete. Klostret är självförsörjande. Nunnorna är jordbrukare, smeder, byggnadsingenjörer, kockar, läkare, hantverkare. Deras kunskaper lyfts fram och värdesätts. Det står i stark kontrast till hur det tvärtom ofta osynliggörs i patriarkala samhällen.

Matrix är en roman som jag tror aldrig lämnar mig. Det är en unik skildring av ett medeltida kvinnokollektiv och en djupdykning i en stark kvinnas liv och kamp för makt och självständighet i en tid dominerad av män. En historisk roman som handlar lika mycket om vår nutid – och som på så vis också är otroligt inspirerande.