Kerstins bokförslag januari 2025

 Kerstins bokförslag januari 2025

Översten

av Ola Larsmo

 

Recension från DN

 

Ola Larsmos roman är oerhört rik, nästan 600 sidor tjock, och i bästa mening folkbildande. Man lär sig helt enkelt väldigt mycket när man läser den. Men ”Översten” är också en skicklig berättares verk. Ola Larsmo vet hur man gestaltar historiska fakta och gör en romanfiktion av dem. Det sker genom en initierad detaljrikedom och en miljöskildring som känns autentisk in i minsta kommatecken. Det luktar och låter från sidorna, realismen är påtaglig. Och ibland stannar Ola Larsmo upp i en poetisk bild som fördjupar berättelsen, ger den en existentiell dimension, som när huvudpersonen under överfarten till Amerika ser några valfiskar; ”Något svart, glänsande och ofantligt, som världens obönhörliga undersida för ett ögonblick blottlagd”.

”Översten” har ett tydligt släktskap med Ola Larsmos förra roman, ”Swede Hollow” (2016), om en mindre känd del av den svenska utvandringen till Amerika. Men där ”Swede Hollow” bestod av en kör av röster från samhällets botten så är perspektivet en enda mans i ”Översten”. Det gör den på flera sätt till en starkare läsupplevelse. Knut Oscar Broadys levnadsöde skakar om, eftersom det nästan är osannolikt händelserikt och utspelas i någon slags historisk mitt.

Ola Larsmo har lagt ner mycket möda på de många skildringarna av slagfältens fasor. Det är bitvis hårresande läsning

Det börjar i Uppsala, i en misär, en alkoholiserad pappa, en kämpande mamma, sex syskon. Pappan flyr till Stockholm och lämnar familjen utan försörjning men så småningom följer de efter. Knut Oscar Brundin (så heter han i Sverige) har ”läshuvud” och får gå i en skola där utstuderad pennalism är det främsta pedagogiska hjälpmedlet. Han utbildar sig till militär, hamnar i de upplopp som skakar Stockholm 1848, förälskar sig i Lotten och gifter sig. Mitt i allt detta försvinner plötsligt hans mamma. Hon har emigrerat till Amerika, visar det sig, som en följd av den då förbjudna frireligiösa väckelse hon drabbats av.

Knut Oscar och Lotten, som är gravid, bestämmer sig senare för att fara över till New York. Ett beslut som visar sig ödesdigert. Överfarten drabbas av stormar och sjukdomar, en tredjedel av passagerarna dör. Lotten föder en flicka under resan men dör i barnsäng och begravs i havet. Väl framme i New York insjuknar och dör även Knut Oscars lilla dotter. Han lamslås av sorg och skuld och driver omkring i de laglösa delarna av staden, självdestruktivt sökande döden, och den är nära.

Men där, när han har givit upp livet, finner han Gud. Och han finner en ny mening med sitt liv. Frälsningsupplevelsen är inkännande beskriven av Ola Larsmo. Knut Oscar Brundin blir Knut Oscar Broady, en ny människa.

Han upptas av en baptistförsamling, skickas till en skola för att utbildas till pastor. När det amerikanska inbördeskriget bryter ut tar han värvning, för att i Guds namn bekämpa slaveriet, och eftersom han är militärt utbildad i Sverige stiger han snabbt i graderna. Ola Larsmo har lagt ner mycket möda på de många skildringarna av slagfältens fasor. Det är bitvis hårresande läsning. De politiska komplikationerna finns också med. Det var som bekant inte bara slaveriet som stod på spel, starka ekonomiska intressen var också en drivkraft. Och alla hade inte Knut Oscar Broadys övertygelse om att slaveriet var djävulens verk och därför måste bekämpas. När kriget är vunnet blir han erbjuden en hög militär post, men tackar nej. Han är kallad till att bli baptistpastor.

Porträtten av människorna runt Knut Oscar Broady är suggestivt tecknade, inte minst den flyende modern, ”en märklig och främmande svart blomma som när som helst skulle slå ut”. Den benhårt troende George, som tar sig an Knut Oscar vid dennes ankomst till New York, ständigt vandrande runt med sina kristna pamfletter, är en annan romanfigur som fascinerar.

Till slut, som alla goda romaner, har ”Översten” något att säga sin samtid. Romanen visar på rasismens härjningar i 1800-talets Amerika och på vikten av de goda krafter som, i Guds eller andra övertygelsers namn, bekämpade dem. Men den kampen är inte vunnen. Den pågår, högst påtagligt, fortfarande i USA.

 

Med bergens andetag

av Therese Widenfjord

 

Recension från Lottens Bokblogg

Den New York-baserade fotografen Nick Turner återvänder till sin barndoms fattiga bergstrakter i Appalacherna när hans far blir sjuk. Det är hans sista chans att försonas med sitt förflutna. Men Nicks svek visar sig inte vara glömda. För hur mycket kan en familj egentligen förlåta?
I samma trakt finns även Ellie, en äldre kvinna som förlorat sitt hem och måste kämpa för att överleva. När Nicks och Ellies vägar korsas, förändras deras liv för alltid

Med bergens andetag är en välskriven och tilltalande debutroman. Språket är välavvägt och fint, med en bra balans av det övergripande och detaljerna. Med bergens andetag har ett driv som gör att man slukas upp av boken, men det finns också tid i texten att fundera. Det är en lyhörd berättelse där naturen och människorna samspelar, där de enorma skillnaderna i USA mellan olika människor ekonomiskt och socialt blir uppenbara. Men helt utan pekpinnar, det finns en värme i beskrivningen, oavsett vem och vad det handlar om.

Natur- och miljöskildringarna i Med bergens andetag är oerhört fina. Jag bodde under ett par år i Knoxville, Tennessee som också ligger i Appalacherna, och vi åkte runt både i Tennessee och närliggande stater som Kentucky. Therese Widenfjord målar upp naturen och människorna som lever där på ett sätt som gör att jag förflyttas tillbaka till den perioden i mitt liv. Det är klockrent beskrivet, och då inte bara det yttre utan även själen i det här området.

Karaktärsteckningarna i Med bergens andetag är starka. Kapitlen växlar POV mellan de två huvudpersonerna Ellie och Nick, och det är framförallt de två man får lära känna. Båda får berätta sin historia i jag-perspektiv och det fungerar mycket bra. Det är inte så ofta som det fungerar och det kan skapa en obalans, men här är det två distinkta röster, och två distinkta personligheter. Jag brukar vara lite extra skeptisk när personer med utmaningar som jag upplever Ellie har ska tecknas, så jag blev positivt överraskad att jag inte bara tycker att det är en bra personteckning utan jag kan förstå och uppskatta Ellies värld. På ett sätt så är den ju mycket enklare och rakare än Nicks.