En krönika

Nu har jag läst en krönika eller saga, som bara är lite Fantasy. Boken heter "Maresi - krönikor från röda klostret" och är skriven av Maria Turtschaninoff. Hon har skrivit flera historiska krönikor om flickor, som måste utföra handlingar som ingen kvinna i stammen egentligen får göra. Den här boken handlar om Maresi, som är novis i Röda klostret på ön Menos. Ön är förbjuden mark för män och kvinnorna tillber urmodern. Flickorna som kommer hit är ofta jagade och förföljda. Maresi har hittat ett nytt hem i klostret där hon får ägna sig åt kunskap och böcker, som hon älskar. När beväpnade män överfaller klostret prövas Maresi och alla andra i klostret. Boken bjöd på en läsupplevelse med spännande handling och ett lättflytande språk.

Nu är jag trött på Fantasy

Jag har under många år läst mycket Fantasy. Det var naturligtvis Tolkiens böcker om Midgård som först fängslade mig. Sedan läste jag alla böckerna om Narnia. Trollkarlen från övärlden fascinerade mig tidigt och böckerna om Taran förste grisvaktare. Under de senaste åren har fantasylitteraturen vält fram ,som en stor flodvåg. Mycket bra Fantasy för ungdom har skrivits och jag har läst de flesta med stor glädje, men nu är det slut. Jag orkar inte med fler världar, magiska föremål och mytologiska varelser. Genren har förnyats, men inte tillräckligt för att för att jag ska fortsätta att läsa. Kanske beror det på åldern att jag läser fler relationsromaner för vuxna och färre ungdomsböcker. Många deckare är i grunden relationsromaner och det tycker jag om. Deckare med bara blod och våld intresserar mig inte. Det beror förstås på varför man läser böcker. Just nu intresserar mig relationer mer än spännande berättelser.

Att säga de förbjudna orden

På sin 85-årsdag säger hon de förbjudna orden "Jag heter inte Miriam". Miriam är född som den romska flickan Malika, men i över 60 år har hon, för att överleva, varit tvungen att förneka sitt ursprung. På väg till koncentrationslägret Ravensbruck byter hon kläder med död judisk flicka och blir Miriam Goldberg. Som judinna lyckas hon komma med de Vita bussarna till Sverige. Boken handlar om hennes hårda kamp för att passa in i det svenska samhället och om minnena, som hela tiden tränger sig på. Hela tiden är hon rädd för att bli avslöjad och det är med stort motstånd som hon till slut berättar sanningen för in sondotter Camilla. Det är en bok, som tar lite tid att läsa. Ibland känns den lite omständlig. Det blir för många historielektioner! Majgull Axelssons skriver lätt och flytande.

Att växa upp i en lögn

Författaren Agneta Pleijel har skrivit en bok om sina 20 första år i livet. Det är en väldigt öppen och utlämnande bok samtidigt, som hon aldrig passerar gränsen för det mest privata - det som vi helst inte vill veta. Agneta lever i en ständig krigszon mellan föräldrarna. De är väldigt olika personligheter. Pappan är matematiker, logisk, lugn och samlad. Mamman, som fick ge upp sin musikerkarriär för att bli hemmafru, är bitter, neurotisk och våldsam. Agneta slits mellan föräldrarna. När det sedan uppdagas att pappan haft ett långt förhållande med en kvinna i vänkretsen går allt sönder. Hon har vuxit upp i en lögn. För att överleva i denna kaotiska familj där ingen har tid med henne blir hon extremt följsam. Hon har ständigt dåligt samvete och känner sig hela tiden värdelös. För att inte kosta jobbar hon extra hela gymnasietiden. Ingen i familjen märker det! Den vuxna person som blir hennes förebild och vägvisare i livet är hennes faster Ricki. Hon är den som visar Agneta glädjen och kärleken i livet.

Romanens bedrägliga värld

Boken "Beckomberga" av Sara Stridsberg är en mycket välskriven berättelse om påhittade människor och händelser på ett gammalt nerlagt mentalsjukhus. Språket är så fantastiskt att man sugs in i berättelsen och ibland måste stoppa läsningen och andas för att få luft. Boken känns som en självbiografi och människorna som en del av författarens familj. Huvudpersonen Jackie besöker sin pappa Jimmie på Beckomberga varje dag. Hon trivs på sjukhuset och längtar dit. Det är genom hennes ögon vi får se patienterna och avlyssna deras liv. Genom Jackies berättelse blir gränsen mellan friskt och sjukt utsuddad. När hon utsätts för ett övergrepp reagerar vi inte utan upplever det som helt logiskt. Att läsa boken är som att hoppa Bungyjump utan att vara säker på att linan kommer att hålla.

Regnig midsommar

I år har det varit en väldigt regnig midsommar. Det regnade hela dagen igår och nästan hela förmiddagen idag. Det betyder att jag fick tid att läsa två böcker.

Först läste jag "Lewismannen" av Peter May. Det är en väldigt spännande bok, som utspelar sig på Yttre Hebriderna. I en torvmosse på Isle of Lewis hittas en ung man nedgrävd. Tillkallade experter tror att han flera hundra år gammal, men eftersom han har en tatuering av Elvis på ena axeln är han bara från 50 -talet. Han har blivit brutalt mördad och hans DNA tyder på att han bara har en släkting kvar i livet. Det är den gamle bonden Tormod, men Tormod är svårt dement och minns bara fragment. Så småningom rullas en tragisk och gripande historia upp där människors identitet inte alltid är att lita på.
Idag på morgonen läste jag den grafiska romanen "Husfrid" av Alison Bechdel. Det är en komisk och sorglig historia om en homosexuell pappa och en lesbisk dotter. Trots att de egentligen är lika varandra har de svårt att nå varandra. Pappan kommer aldrig ur garderoben och tar slutligen sitt liv medan dottern bejakar sin läggning och blir lycklig. Jag tycker om grafiska romaner eftersom text och bild förstärker varandra.

maddAddam av Margaret Atwood

Boken är sista delen av en dystopisk trilogi. De två första böckerna heter Oryx  och Crake och Syndaflodens år. Det är en historia om människans behov av kärlek och gemenskap och om människans motståndskraft under svåra förhållanden. Huvudpersonen är Toby som skriver  för att inte bli galen och om berättelsens kraft. Innan hon försvinner ur berättelsen lär hon ut skrivandets konst till en pojke som tillhör den nya biotekniskt framavlade rasen Crakerianerna - det nya släktet som ska befolka jorden.